Lindove

Jag tyckte Linda blev lite dålig på det här med att blogga, så jag tog initiativet att blogga åt henne. Jag menar, hur omtänksam är inte jag just nu som sitter här och förgyller er med Lindove-bloggen, fast med Ank-text? *väntar på att applåderna ska ta slut*
I skrivand stund borde jag göra tusen saker men tänker inte göra ett skit av dem. Istället sitter jag här med en massa musik och msn. Folket är väldigt sociala idag.

Jag tycker det märks att det börjar bli vår. Och det är inte bara för att pappa envisas med att rabbla upp graderna utomhus, dagens väder samt hur pass mycket ljusare det börjar bli nu varje morgon i ganska exakt 4 minuter medan han kör mig till tåget. Imorse fick jag till exempel veta att nu slipper han tända ljuset på instrumentbrädan när han ska köra. Jag kände att det verkligen var något jag behöver informera alla om så fort jag träffade på dem i skolan. Jag höll detsvärre tyst, eftersom väder-prat är lika ointressant som... Övrigt prat. Ibland är det bäst att vara tyst, och det vet jag att Klara (Viol) i alla fall håller med mig om. Men, det märks på alla att det börjar bli vår. Alla slutar vara tråkiga, gråa-massan zombies och blir istället hysteriska vår-människor. Det är kläder som ska handlas, det är skor som ska bytas ut, det är fika som ska planeras in på alla utecafé och så vidare. Mysigt, men tja... Knasigt hur alla ändrar sig efter årstid. Ska väl inte säga så mycket, tror detsvärre jag är sådan själv.

Själv brukar jag säga att det är vår när min födelsedag är förbi. Tror det är runt 33 dagar kvar tills jag blir 18 och det innebär att det är runt 34 dagar kvar tills jag tänker lägga undan alla tråkiga vintergrejer. Snö är fint, men inte riktigt min grej. Jag fotar, så jag vill ha knoppar, blommor, färger och sådär istället för gråa, kala träd. Och snöbilder är rysligt tråkiga, tycker jag.

Antar att det är detta man kallar dagens i-landsproblem, - det där med vårkänslor/kläder/bilder. So it may be, men jag får ju leva upp till att vara odräglig tonåring vars största intresse är att vara en obotlig pessimist. Eller? =)
Aja, nu har jag gjort min uppgift och bloggat åt Linda. Förhoppningsvis kommer hon igång och blir blogg-beroende som vi andra blivit, annars får jag väl rycka in igen. Har en idé på vad jag skulle vilja skriva om här, oj oj?
Ciao folket!

(Ni fick en bild däruppe med som jag fotat, men inte orkade skriva Annika på. Lev med det.)