Barndomens "ljuva" minnen
Min lärare sa här om dagen att allt bloggande var ett exempel på hur samhället var på väg in i en ny romantik epok. Då alla fokusera på det inre och låter känslorna styra istället för förnuftet och religonen tar överhanden (har faktiskt ökat väldigt mycket med personer som går till krykan varje söndag och är troende även fast jag inte känner en ända XD). Folket i klassen tittade konstigt på honom till sitt försvar sa han ja jätte många handlar ju om hur man så oskyltfullt såg på omvärlden i sin barndom. Så bara för att göra anka glad att jag bloggar och att ta en paus från fysik pluggandet ska jag väl skriv några ord om det hela...
Visst visste jag inte att gryma saker som som krig och mord och ja våldtäckter och världens lidande fast ´även fast jag inte direkt kan säga att var en specellt glad unge. För det första var mina föräldrar skilda, flyttat ifrån och fått en nystart i ett nytt samhälle, dock hörde jag hur mamma och sonny bråkade varje kväll och hur mamma försvann genom dörren och lämnade mig ensam i huset, jag var desstom även en tjock ful unge som många tyckte det var roligt att gömma sig bakom för att jag var så stor... inte direkt en självförtroende kick det där, även fast det inte var så de menade det... Ja hade kunnat skiva ännu mer om min barndom som var negativt om hur jag stod i buskarna och sa att jag ville dö när jag bara var 7 år, eller att jag var ett svag känslosam oresolig skit unge. Som i vissa tillfällen kunde vara väldigt bortskämnd men i andra leva som i stenhand. Så även om jag kanske vet om krig och olika delar av männsikor lidande och att jag fortfarande kan hamna i väldigt svåra och varit med om ännu svårare läxor i livet är perfektonist och mycket mer som man kan anse bedrövligt. Dock är det världt att inte var den där ungen längre att faktiskt, jag anser själv att jag är väldigt olik den personen som jag var för 10 år sedan....
så nu när man har bloggat om detta undrar jag var fan han såg hur man såg allting så oskyldigt när man var litten? >_<
Puss på folket.
Om barndom... Som du läste i bloggen (?) så sa ju mamma till mig nu i veckan att jag fått ta alldeles för mycket skit i mitt liv på grund av henne (och pappa). Och att jag och mina bröder bär på för mycket och att vi faktiskt haft en kass barndom på grund av dem.
Herregud, jag minns ju min egen barndom med ångest. Inte på samma sätt som du, eftersom jag alltid haft massa kompisar som berättade hur bra jag var. Utan mer för att jag minns hur illa mina föräldrar fick mig att känna mig. Håller verkligen inte med om att man såg allt så oskyldigt som liten. Lika lite som när vissa sa att allt var så lätt när man var liten.
Antar att det är väldigt få som hade en så perfekt barndom som din lärare ;)
